Monthly Archives: December 2010

Anekdot om en annan jul, New York 1999

Julen 1999 befann jag mig i New York. Kursen på Pace University var slut och några av oss hade bestämt oss för att stanna kvar ett par veckor extra och spendera jul och nyår i New York. Kontraktet på lägenheten som jag hade delat med min vän Maria hade gått ut och hon hade åkt hem. Samma var det för Debora, så hon och jag flyttade in till ytterligare några klasskompisar, som skulle ha kvar sin lilla etta nån vecka längre. Den låg på Sullivan Street i West Village och vi fyra fick precis plats med varsin madrass på golvet.

Traditioner när det gäller just julen har aldrig varit speciellt viktiga för mig. Det kanske beror på att jag inte har någon stor familj eller släkt, det är i princip bara jag och min mamma som firar tillsammans. Julafton har ungefär samma sköna schema varje år, med mat, Kalle Anka, julklappar och Karl-Bertil, men om det finns någon anledning att fira på ett annat sätt så är jag öppen för det. Var tionde år reser jag och mamma dessutom bort så långt vi kan för att fira jul, nyår och hennes födelsedag den 1 januari.

Konstigt nog så känns julen 1999, som jag inte spenderade på vanligt sätt, som den mest traditionsbundna jag kan komma ihåg. Det beror på att de jag firade med minsann inte hade tänkt kompromissa med julbestyren bara för att vi befann oss hundratals mil hemifrån och inte hade några pengar. För mig var det bara att rida på vågen och göra som jag blev tillsagd i den lilla vrån som var köket i lägenheten. Det rullades köttbullar och bakades lussekatter och om det inte är min hjärna som har konstruerat det efteråt så tror jag minsann att vi hade en liten tanig gran i ett hörn också.

Tror ni att vi missade Kalle Anka? Inte då. Svenska kyrkan i New York tar sitt ansvar som samlingsplats för utlandssvenskar, sätter upp en stor tv framför altaret och kör en video med hela Kalle-timmen inför fullsatta kyrkbänkar. Och på vägen ut kan man köpa med sig en hembakt kanelbulle eller en påse Djungelvrål. De som driver verksamheten där är hjältar.

Och så till sist, julklappar. Vi körde secret santa och hade en gräns på kanske 10 dollar och 1999 var en dollar runt 10 spänn. Om jag inte minns fel så var det då jag fick min Cartman-skumgummi-nyckelring som jag fortfarande har kvar. Men det kan också varit något helt annat. Gåvan den julen var inte vad jag fick i paketet utan upplevelsen av gemenskap och att alla bidrog med vad de hade kvar av pengar och mat och saker de där sista veckorna i New York.

Så, det var min julsaga, med tillhörande smörigt slut som gjorde mig lite fuktig i ögat när jag tänker tillbaka. God jul och gott nytt år!

Angelika Olsson Sandhamn 2010

En vinterdag med sting i vinden i Sandhamn 2010

Tack, Creuna.

Sedan den 1 september i år har jag varit tjänstledig från mitt jobb som utvecklare på Creuna. Hur roligt och skönt ett jobb eller ställe än är så tröttnar man ibland. Efter fyra och ett halvt år var jag i behov av omväxling. Jag bad om tjänsledigt för att få en paus, gå en kurs i interaktionsdesign och jobba på ett par mindre projekt. I 5 månader skulle jag vara borta, och sen komma tillbaka till Creuna.

Variationen, de fria tiderna och allt nytt jag har lärt mig har gett mersmak. Ett större uppdrag ramlade in för ett tag sedan och jag bestämde mig för att lämna min trygga anställning och börja frilansa på heltid. Beslutet föregicks av en hel del vånda, men det känns rätt på alla sätt och för ett par veckor sedan så sa jag upp mig.

I eftermiddags gästade jag ett techmöte på Creuna och blev avtackad av alla fina techisar. Jag fick en ny kompis; en stor gummianka som ska bo på mitt skrivbord. Av Lars Blåsjö fick jag lära mig vad rubberducking betyder. Det är när du berättar om ett problem för någon och samtidigt kommer på lösningen själv. I avsaknad av techisar i närheten så kan det hända att grannarna hädanefter får se mig prata med en stor gul ank-lampa.

Nu sitter jag och lyssnar på en Spotify-lista som mina numera före detta kollegor har gjort till mig. Jag har en massa kärlek alla fina människor på Creuna, men nu är det dags för något nytt. Det är härligt och samtidigt skrämmande att stå på egna ben, men jag älskar mitt nya liv!