Category Archives: Anekdoter

Komplimanger till främlingar

En gång i somras köpte jag soppa till lunch från Cajsa Warg. Det var ärtsoppa, som jag vanligtvis inte gillar, men det här var med färska gröna ärtor och påminde inte alls om den vanliga gulaktiga sörjan. Jag åt soppan framför datorn hemma och det var en riktig smakupplevelse. Otroligt gott! Jag fick ett infall och mailade till butiken och sa att det var den godaste ärtsoppa jag någonsin smakat. Svaret jag fick var från kocken som hade gjort soppan och han uttryckte sådan glädje att jag nästan fick tårar i ögonen.

Det är inte alltid så lätt att ge komplimanger till främlingar. Det kan kännas lite obekvämt, lite för personligt och “tänk om han tycker jag är påträngande?”. När är rätta tillfället? Om jag säger till hon som sitter bredvid mig på bussen att hon är väldigt fin i håret, kommer hon att ta det som att jag stöter på henne? Måste jag fortsätta prata med henne resten av resan? Det vill jag kanske inte och förmodligen inte hon heller.

Men kommer du ihåg hur det kändes senaste gången en okänd person sa något snällt till dig? Visst blev allting runt omkring lite ljusare och finare? Visst blev du glad? Unna någon annan samma känsla, och för att riktigt hänga upp det här på en klyscha: Du kommer att få tillbaka. När du ser hur några snälla ord till någon som inte förväntar sig det gör att personen lyser upp, så kommer du inte att kunna undvika att själv bli upprymd och glad. Och kanske lite stolt för att du vågade, att du bjöd på något som ingen bad dig om.

#011

Speciellt som ensam tjej

Jag befinner mig just nu i Hua Hin i Thailand. I några veckor är jag här och kodar och slappar vid poolen lite om vartannat. Solen gick upp för inte så länge sedan och det här är vad jag ser från verandan där jag sitter just nu:

God mat, underbar färsk frukt, långa stränder, massage vid poolen… jag har det ganska bra. Njuter av vad livet erbjuder. Det finns dock ett litet gruskorn i min cocktail. Jag blir varnad för allting som är roligt, och varningarna avslutas med “speciellt som ensam tjej”.

Första dagen jag kom hit skaffade jag en moppe, vilket är det absolut bästa och roligaste sättet att ta sig fram, speciellt på småvägarna. Den thailändska trafiken är ganska oförlåtande (3 personer om dagen dör i olyckor), men om du lyckas falla in i rytmen och tar för dig när det finns plats så går det bra. Nästa dag fick jag höra att köra moppe skulle man absolut inte göra. Antingen så blir man påkörd eller så blir man stoppad av polisen, som man sen måste muta för att komma loss, “speciellt som ensam tjej”.

Jag tog en promenad runt om i området en sen eftermiddag. När solen började stå ganska lågt på himlen blev jag stoppad av ett par, en finländsk man och en thailändsk kvinna, som absolut insisterade på att köra mig till stora vägen, för här kunde jag inte gå när det blev mörkt, “speciellt som ensam tjej”. Det var ju så klart vänligt av dem, men fick mig ändå att känna mig som en tonåring som blivit åtsagd att inte gå hem genom parken mitt i natten på fyllan.

När jag åker och handlar mat så hänger jag på mig en ryggsäck och ger mig ut på moppen. Igår blev jag tillsagd att inte göra det, för det var vanligt att någon ryckte i ryggsäcken så att man ramlade, “speciellt ensamma tjejer”. (What?!) Det var då jag började fundera. Jag är 36 år, jag driver min egna firma, jag har bott i 4 länder och rest över halva jordklotet. Jag har körkort, betalar min hyra och min skatt, jag är bra på mitt jobb. Ändå är epitetet “ensam tjej” det första som kommer upp.

Ska det vara så? Oavsett hur vuxen man är eller vad man åstadkommer så är man alltid extra sårbar och utsatt som ensam tjej? I så fall tänker jag reclama det. That’s right, jag åkte till Thailand, jag körde runt på en moppe (med ryggsäck), jag åt mat från gatuvagnarna, jag hade is i min läsk, jag pratade med främlingar och jag gjorde allt som ensam tjej!

Angelika Olsson på en moppe i Hua Hin

Anekdot om en annan jul, New York 1999

Julen 1999 befann jag mig i New York. Kursen på Pace University var slut och några av oss hade bestämt oss för att stanna kvar ett par veckor extra och spendera jul och nyår i New York. Kontraktet på lägenheten som jag hade delat med min vän Maria hade gått ut och hon hade åkt hem. Samma var det för Debora, så hon och jag flyttade in till ytterligare några klasskompisar, som skulle ha kvar sin lilla etta nån vecka längre. Den låg på Sullivan Street i West Village och vi fyra fick precis plats med varsin madrass på golvet.

Traditioner när det gäller just julen har aldrig varit speciellt viktiga för mig. Det kanske beror på att jag inte har någon stor familj eller släkt, det är i princip bara jag och min mamma som firar tillsammans. Julafton har ungefär samma sköna schema varje år, med mat, Kalle Anka, julklappar och Karl-Bertil, men om det finns någon anledning att fira på ett annat sätt så är jag öppen för det. Var tionde år reser jag och mamma dessutom bort så långt vi kan för att fira jul, nyår och hennes födelsedag den 1 januari.

Konstigt nog så känns julen 1999, som jag inte spenderade på vanligt sätt, som den mest traditionsbundna jag kan komma ihåg. Det beror på att de jag firade med minsann inte hade tänkt kompromissa med julbestyren bara för att vi befann oss hundratals mil hemifrån och inte hade några pengar. För mig var det bara att rida på vågen och göra som jag blev tillsagd i den lilla vrån som var köket i lägenheten. Det rullades köttbullar och bakades lussekatter och om det inte är min hjärna som har konstruerat det efteråt så tror jag minsann att vi hade en liten tanig gran i ett hörn också.

Tror ni att vi missade Kalle Anka? Inte då. Svenska kyrkan i New York tar sitt ansvar som samlingsplats för utlandssvenskar, sätter upp en stor tv framför altaret och kör en video med hela Kalle-timmen inför fullsatta kyrkbänkar. Och på vägen ut kan man köpa med sig en hembakt kanelbulle eller en påse Djungelvrål. De som driver verksamheten där är hjältar.

Och så till sist, julklappar. Vi körde secret santa och hade en gräns på kanske 10 dollar och 1999 var en dollar runt 10 spänn. Om jag inte minns fel så var det då jag fick min Cartman-skumgummi-nyckelring som jag fortfarande har kvar. Men det kan också varit något helt annat. Gåvan den julen var inte vad jag fick i paketet utan upplevelsen av gemenskap och att alla bidrog med vad de hade kvar av pengar och mat och saker de där sista veckorna i New York.

Så, det var min julsaga, med tillhörande smörigt slut som gjorde mig lite fuktig i ögat när jag tänker tillbaka. God jul och gott nytt år!

Angelika Olsson Sandhamn 2010

En vinterdag med sting i vinden i Sandhamn 2010